"När det ofattbara händer"

Idag är det 1 år och 2 dagar sen min kära pappa lämnade oss. Jag valde för två dagar sedan att jag inte skulle fundera särskillt mycket mer på just den dagen annat än att minnas pappa som frisk och glad. Men ikväll känner jag att jag vill dela med mig av något jag inte delat med mig av tidigare: En artikel som skrevs av en nära vän, Heidi Hendersson. Artikeln handlar om mig och hur jag tog mig igenom den hittills jobbigaste perioden i mitt liv.

Jag har inte läst den på ett halvår. Men det är skönt att läsa den nu, se hur långt jag har kommit och vad jag har för mål. Och hur stark man faktiskt är. Heidi som skrivit artikeln är jätteduktig och jag är grymt tacksam för den! Känns skönt att ha nåt på papper att titta tillbaka på, minnas, sörja och kämpa vidare.

Tack alla vänner och familj som funnits där för mig det senaste året. Det har hänt fruktansvärt mycket och mitt liv har tagit en helt annan riktning <3


När det ofattbara händer

Atmosfären är avslappnad i det lilla, rockiga bar-cafét Maria valt för vår träff. De mörka trämöblerna lyses upp av de fladdrande stearinljusen på borden och i ena hörnet står en liten scen med trummor och gitarrer på. Här brukar Maria hänga på helgerna och det är ett av hennes favoritställen att fika på. Ett ställe där hon kan ha roligt och inte tänka på svåra saker, något som annars tagit upp mycket av hennes tid de senaste månaderna.

Maria kommer in genom dörren och tittar sig omkring. En liten rynka mellan hennes ögonbryn hinner ta plats innan hon upptäcker mig i hörnet. Hon kliver fram med snabba, säkra steg.

- Jaha, sitter du här i dunklet, säger hon käckt med ett snett leende.

Hon sätter sig ner och beställer en kopp te och tar av sig jackan. Hon har en bekväm stil. Kortklippt blont hår med en liten snedlugg som strukits åt sidan. Hon är klädd i en stor ylletröja med en yvig halsduk nonchalant slängd kring nacken. Några ringar pryder hennes fingrar och hennes händer gestikulerar vilt och knyckigt när hon berättar varför hon är lite sen. Hon utstrålar självsäkerhet, en stark vilja och hur kliché det än låter, livserfarenhet. Hon smuttar på teet och lägger sedan huvudet på sned.

- Jahapps, ska vi sätta igång då?

Det krävs inte mycket för att få henne igång. Hon börjar berätta med stadig röst, om än lite distanserad.

- Ja, vi fick veta att min pappa hade cancer våren 2009. Men det hade ännu inte hunnit sprida sig och han kunde få behandling. Det skulle fixa sig.

Marias pappa hade fått asbestcancer och började behandling med kemoterapi.

- Han var som vanligt den första tiden, bara tröttare. Han försökte att inte visa hur dåligt han egentligen mådde.

Trots behandlingarna blev hennes pappa sämre.

- Det var en chock när han mitt i allt blev riktigt dålig. Jag kommer ihåg att brorsan ringde och sa ”du skulle måsta komma hem och bo nu ett tag”. Pappa sa fortfarande bara att han var trött.

Svåra besked

Maria säger att hon första året förträngde att hennes pappa var allvarligt sjuk och intalade sig att allt skulle bli bra. Ända tills studenten nästa år när hon tvingades inse verkligheten.

- Jag började fundera ”ska han faktiskt lämna oss?”. Men han såg fortfarande så frisk ut. Han såg ut som vanliga, gamla pappa. Om än lite tröttare och smalare.

Mot sommaren blev det värre. Hennes pappa tappade aptiten och blev allt mer orkeslös.

- Han sov mycket, men han var ännu relativt pigg och pratade och gjorde allt han brukade.

Men mot slutet av sommaren blev han riktigt dålig och var mest sängliggande. I juli fick familjen veta att han var döende och bara hade några veckor kvar.

- De sista veckorna hade han ont hela tiden. Till och med när han sov hade han en rynka i pannan. Det var så hemskt att vara ensam med honom ifall något skulle hända. Några dagar innan han dog blev han lite bättre och då hann man ju bli hoppfull. Men sedan blev han riktigt dålig igen. Då tänkte man bara ”Släpp taget”. Jag fick dåligt samvete över att jag tänkte så, men det var så psykiskt jobbigt.

De sista tre dagarna sov han mest, med familjen vakandes vid sin sida.

Att ta farväl

Maria drar efter andan, tittar in i lågan från stearinljuset som lyser upp hennes ansikte och tittar sedan rakt upp på mig och fortsätter.

- Den sista dagen låg han bara där och andades. Han somnade in i mitt rum med hela familjen på plats. Jag vågade aldrig säga ”Jag älskar dig” och ”hejdå”. Det skulle ha känts som om det varit vi som bestämt att han skulle fara då...

- Det var skönt att han gick bort hemma och att vi alla var samlade, fortsätter hon och ler ett snett, sorgset leende. Hon rätar på ryggen och sneglar på koppen vid hennes sida med den sista klunken av teet som kallnat för ett tag sedan.

Nya tag

Under tiden hennes pappa var sjuk var familjen och vännerna var det största stödet för Maria.

- Det är viktigt att man pratar om allt med sin familj i sådana här situationer, att man inte börjar anklaga varandra. Vi höll tätt ihop min familj och jag.

Efter dödsfallet kände Maria att hon behövde göra något nytt. Hon anmälde sig till en yrkesutbildning i foto och fem dagar efter att hennes pappa dog började hon i den nya skolan.

- Det var skönt att komma igång med något nytt, något positivt. Det var ett nytt ställe, nya människor, nya saker, inget som påminde mig om pappa.

Maria körde på med högsta växeln hela hösten. Hon beskriver det själv som ett dubbelliv.

- Jag ignorerade vänner och min pojkvän den första tiden efter att pappa dött. Jag ville bara vara ifred. Jag stängde inne mina känslor. Jag fortsatte på bara med allt det nya.

Men i december kom allting ifatt henne.

- Allt rasade. Jag sov dåligt, var stressad, nere, var på dåligt humör. Jag hade bara gjort saker hela tiden och ville inte stanna upp och fundera.

Men när allt kraschade och Maria var ledsen och nere kände hon att hon inte fick samma stöd från vänner och bekanta mera.

- De hade alla ”gått vidare”, det hade ju gått ett par månader redan.

Att börja bearbeta

På inrådan av sin syster som tyckte hon behövde ta itu med allt som hänt, tog Maria kontakt med en psykolog.

- Jag kommer ihåg att mamma var ganska förvånad. Jag menar, jag hade ju inte visat några tecken på att bryta ihop tidigare.

Maria kände att det var ett bra beslut att börja gå hos en psykolog.

- Jag kunde prata om alla problem runt pappa. När man bearbetar något stort, så blir ju alla småsaker så stora också.

I början kändes tanken på att öppna upp sig inför en främling lite konstig, men Maria säger att prata med en psykolog har många fördelar.

- Det är skönt att prata med någon som har distans till det hela och som fortsätter prata när man själv slutar, något som inte alltid vänner är så bra på.

Under den här tiden var Maria sjukskriven och psykologen uppmanade henne att göra saker hon tyckte om.

- Hon sa ”känn inte att du måste ligga hemma och vara ledsen, bara för att du är sjukskriven”.

Maria umgicks mycket med sina vänner och gick ut och hade kul på helgerna. Något som inte alltid gick hem hos andra bekanta.

- Folk kunde säga ”hur kan du gå ut på krog när din pappa just dött?”. Det kändes som ett slag i ansiktet. Man måste ju få vara glad också, annars går man under. Visst fick jag också dåligt samvete ibland för att jag var ute och hade kul, men man kan inte vara ledsen 24/7. Men mina vänner stod upp för mig och fanns där för mig, så det kändes jättebra.

- Det är i sådana här situationer man märker vem man kan lita på och vem som är ens verkliga vänner, säger Maria leende och nickar eftertänksamt.

Första året

Nu har det gått ungefär sju månader sedan Marias pappa dött och hon känner att hennes liv är på rätt spår igen.

- Jag går fortfarande hos psykologen med ungefär en månads mellanrum. Hon fungerar lite som en coach och jag planerar att gå våren ut ännu hos henne.

Hon säger att hon nu inser vad hon kunde gjort bättre för att klara av situationen, men erkänner också att ingen har facit för sådana här kriser.

- Jag skulle kanske ha varit hemma mer, tagit det lugnt, bearbetat allt. Jag skulle speciellt ha varit mer med mamma. Men samtidigt var det skönt att börja med något nytt och jag visste ju att jag hade vänner och familj som stöttade mig. Och jag är glad att jag valde foto, eftersom jag var intresserad av det.

Nu förbereder Maria sig mentalt på att klara av första året utan sin pappa.

- Jag saknar honom jätte mycket. Det här året kommer bli jobbigt. Första födelsedagen utan honom, första farsdagen, första julen... Det känns som om det var alldeles just han dog.

Men trots att detta varit en fruktansvärd upplevelse som vänt upp och ner på Marias liv, tycker hon att det lärt henne något viktigt om människors psyken.

- Det är skönt att veta hur stark man egentligen är. Att man kan klara av något sådant här, trots att det känns omöjligt. Jag är också jätteimponerad min mamma som fortsatte ”leva” och att hon inte valde att gräva ner sig. Det är fantastiskt att se henne få tillbaka livsgnistan.

Hon drar en suck av lättnad och ser nöjd ut med att ha fått avsluta sin historia. I hennes ögon speglar sig ljuslågan från stearinljuset. Bakom de leende ögonen döljer sig ett djup. Kalla det självinsikt, kalla det mental styrka. Det jag vet är att framför mig sitter en tjej som tvingats växa upp till kvinna på en mycket kort tid och under svåra omständigheter. Och gjort det med bravur.



Den här artikeln skrev i Mars 2011 och publicerades senare i kyrkpressen. Jag har tidigare inte berättat om artikeln för särskillt många eftersom jag tyckte att jag ville hålla det för mig själv. Och jag är glad att jag gjorde intervjun, det var skönt att berätta för någon annan. Det hjälpte mig även att gå vidare och se på saker mer positivt. Jag gick inte så många fler gånger efter det till min psykolog, men jag är glad att jag tog kontakt med en. Det var fruktansvärt skönt!

Tänker på dig varje dag Pappa <3 Saknar dig. Men jag minns dig med glädje och lycka, du finns alltid här, nära mig. <3


Yiruma - River flows in you (låten som tröstar mig mest)
http://www.youtube.com/watch?v=F-4wUfZD6oc

(Bilden är tagen på min student 2 månader före pappa gick bort.)